Dagen lunkade på som vanligt och när jag stod i stallet för att göra iordning min sista häst att rida för dagen kom Tomas in i stallet och sa: Det spred sig lite när jag eldade i kärret. Han fyllde en hink med vatten och lodade ner mot kärret. Han verkade lugn och intrycket av att det spred sig lite var att det inte var någon fara. Jag tog alltså ut Liten och gick ner mot sandbanan för att rida lite på tygeln. "Det spred sig lite" betydde i själva verket att området var ganska stort, det stod lågor på sina ställen och det rök ordentligt.
Det blev att skynda tillbaka till stallet och in med hästen. Ropa på Sandra och Carro och sen springa med hinkar ner till kärret och börja ösa. Sandra stod parkerad i kärret med vatten upp till knäna och fyllde på hinkar medan jag, Carro och Tomas öste på elden. Efter trekvart kändes det som det hade gett sig och vi tog lite kort. Då klämde Tomas ur sig att han hade nästan tänkt att ringa brandkåren. Jag frågade om han hade funderat på att komma upp och säga till oss att det brann, men nja det hade han nog inte riktigt tänkt på. Men han konstaterade att det hade ju faktiskt inte brunnit så länge, max en halvtimme, det är ju olika vad man tycker är lång tid...
När elden väl var släckt fick jag skynda mig att rida Liten innan lektionerna började kl 16.15 för att hålla på till kl 21.
Pust, vilken dag!
När jag vaknade på morgonen dagen därpå, såg jag till min fasa att det fortfarande var ordentlig rök från ett ställe i kärret. Som tur var hade även Carro sett det och gick dit efter fordringen och släckte den sista glöden.
