Det finns de som säger att jag sagt att jag inte vill rida islandshäst, det är helt fel! Det finns en liten kille som heter Pinni som är min ögonsten.
Pinni kom till Fredrik, min pojkvän, på träning för drygt två år sedan. Tanken var att han skulle tränas för att sedan visas på avelsbedömning, det var mycket tandagnissel i början och Fredrik nästan slet sitt hår för han visste inte hur han skulle göra med hingsten från Finland. Dagar blev veckor och månader och efter många mil på vägarna sa Fredrik att jag kunde få prova att rida Pinni i ridhuset, det blev kärlek vid första ögonkastet.
Det blev en hel del kvällar i ridhuset och mesta dels övade vi på att trava, hitta takten, få honom rund och kunna gå i ett bra tempo. Jag fick också tölta lite, kul men svårt, särskilt när man sitter på en unghäst och man själv inte vet riktigt hur det ska kännas. Vi red ut några gånger men fick även då mest hålla oss till trav, svårt att hitta flytet i tölten...!
I våras gick avelsbedömningen av stapeln i Vaggeryd. Pinni fick springa allt vad tömmarna höll och han gjorde det med den äran, han blev det högst bedömda hingsten i klassen 7 år och äldre! Det gav ekipaget en biljett till avels VM som gick i augusti i Schweiz, min häst till VM alltså =)
Under hösten har jag tjatat på Fredrik om att jag måste få rida på Pinni, men det har inte blivit av, det har aldrig funnits tillräckligt med tid. Nu är det så att Pinni ska åka tillbaka till Finland till sin delägare Tiina, så jag fick lov att sätta ner fotten och säga att jag verkligen ville få en sista tur med min Pinni. Det blev av i lördags morse, 20 grader kallt, strålande sol och vindstilla, det var så vackert.
Oj, vad jag tycker om den hästen! Han är snäll och framåt, vill alltid göra sitt bästa och en riktig kompis som dessutom har varit med och tävlat på VM. Vi gav oss iväg, vägarna var utmärkta att rida på, lagom med snö, hästarna var broddade så de fick fäste. Vi travade en bit och sen hjälpte Fredrik mig att komma igång i tölt, man kunde känna hur Pinni utvecklats sen sist jag red på honom och till och med jag kunde trycka på och rida med ganska mycket tryck i tölten. Det var så himla kul!! Hela turen var underbar och det var värt varenda minus grad.
Nu har Pinni åkt till Finland och jag saknar honom. Han är verkligen en guldpeng, men vem vet han kanske kan få bli min när han ska bli pensionär.
